På återseende, ”Sebban”

Det finns ett vackert ordspråk som säger ”att skiljas är att dö en smula". Vi kommer givetvis att sakna Sebastian Eriksson.

Även om det är så att spelare kommer och spelare går måste jag erkänna att saknaden efter en kapten och ett dalsländskt naturbarn kommer att vara större än vad det brukar vara. Inte minst efter att haft förmånen att få arbeta med ”Sebban” i över tio år.

Han kom som fjunig tonåring och även om skäggväxten inte utvecklats till samma täthet som hos medlemmarna i ZZ Top, har ”Sunes pojk från Åsebro” vuxit upp till en man att lyssna på, att följa och att beundra.

Där finns en glöd och ett engagemang utöver det vanliga.

Där finns ett hjärta som pumpar blått och vitt 24/7.

Där finns – som en klok Poya Asbaghi konstaterade redan efter första träningen – en äkthet man aldrig kan träna sig till.

Mellan varven och ett ilsket kroppsspråk vi lärt oss att älska, finns det en eftertänksamhet och reflektioner över andra saker i vardagen som varit och är värda att ta del utav.

Där finns också udda intressen som veteranbilar, en husvagn som rullar efter ett 60-tal år och dessutom, när tillfälle sällan ges, smak för en exklusiv och bubblande dryck.

Att skiljas från de man lärt sig uppskatta och att tycka om är att dö en smula.

Det gäller inte minst dig, ”Sebban”.

På återseende.